Senaste inläggen

Av Marica - 13 juni 2013 06:28

   2008-06-13!!


Det var meningen att jag idag skulle firat 5 år som nykter!

Men efter en "kullerbytta" tidigt i våras så har jag bestämt mej för att fira att det är fem år sedan jag bestämde mej för att leva som en alkoholfri kvinna!

Och trots den här "kullerbyttan" så är jag verkligen stolt över mej själv, jag är bra på att vara nykter!

Det finns kanske en del som tycker att jag inte har någon anledning att vara stolt eller att jag inte har rätt att fira - det skiter jag i!

Jag tänker verkligen glädjas åt mej själv idag - jag är värd det!


Ni ska veta att det faktiskt inte alltid är så jäkla lätt att vara karaktärsfast och hålla sej på den utstakade vägen.

Det finns fällor överallt, precis som för någon som bestämt sej för att sluta äta godis, sluta röka eller sluta spela bingo - vardagen är full utav fällor!


Men man måste vara aktiv i sitt "slutande", man får aldrig bli övermodig, aldrig negligera fällorna, syna det som gör en illa, aldrig sluta tycka om sej själv och viktigast av allt - dunka dej själv i ryggen, ge dej en kram - uppskatta det du gör för dej själv!


Jag vet att jag alltid "kroknar" i januari, dom andra åren har jag klarat av att räta på mej igen, men i år hade jag stoppat ner flera dåliga händelser och känslor i min "ryggsäck" så jag klarade helt enkelt inte att hålla mej på vägen!


Vad har jag då lärt mej utav detta?

Jo, jag ska alltid se till att ha något att se fram emot i januari-februari, min underbara syster och jag funderar på att åka på någon liten spa-resa eller nåt!

OCH

Jag skall aldrig stoppa ner händelser som gör mej ledsen i ryggsäcken igen!

Lätt att säja, men jag måste verkligen försöka göra mej av med sånt skit istället för att bära runt på det!

Det finns alltid människor som är "sugna" på att göra andra illa, som är så stenkorkade att dom inte förstår hur illa dom gör en medmänniska genom att "låta bli att starta upp hjärnan", dom människorna måste jag lära mej att inte se, precis som jag inte ser myror eller skalbaggar i trädgården - dom betyder helt enkelt INGENTING för mej!


Och av min "kullerbytta" tänker jag bara "spara" på dom goda konsekvenserna, för dom finns!

Jag har blivit en starkare Marica, min självkänsla och mitt självförtroende har fått sej en rejäl kick!  .

Jag är stolt över att jag tog mej upp på vägen igen, jag har många som sträckte ut sina händer och hjälpte mej upp, TACK alla ni underbara!

Men det var baske mej jag själva som tog klivet från diket upp på vägbanan - Bravo Marica!


Nog om detta!


I lördags morse kom vi hem från en underbar vecka i Turkiet, samma ort och samma hotell som dom två tidigare åren!

En riktigt semester var det, vi läste massor, "plaskade" i poolen, åkte på utflykten "En dag på havet" , åt jättejättegott hela veckan och bara var tillsammans och njöt av det!

                                    

Batterierna är verkligen fulladdade!!

Och tur är det för i tisdags började jag arbetsträna på Capio Citykliniken här i Klippan - jättekul!

Mina förväntningar är höga och än så länge så känns det som om dom blir infriade, att får bli del i ett sammanhang, att göra något som uppskattas av omgivningen, att ha en anledning att göra mej "vardagsfin", att få lämna tomtgränsen för att göra något som är värdefullt för mej själv - Ja, det känns verkligen bra!


Och igår kväll var jag hos min fina vän Ingalill tillsammans med lika fina Janeth och gjorde en massa roligt i betong!

Förstår ni hur kul jag hade; få "leka" med kladdig betong, skapa något som kan användas och tjattra med dessa underbara kvinnor - det var verkligen en helkväll värd att minnas!


För någon vecka sedan när jag var hos min "goa" KBT-teraupet, Ann-Sofie, så fick jag i läxa att skriva ett kärleksbrev till mej själv; det var verkligen inte lätt!  

Min kärlek till mej själv är inte riktigt 100 ännu, men jag är på god väg!

Några ord jag gav mej själv på vägen mot resten av mitt liv får bli slutklämmen på detta inlägget, kanske kan ni oxå använda er av dessa "ord";


Älska Dej själv - Du är värd att älskas!

Bekräfta Dej själv - Du är så bra!

Tillåt Dej att misslyckas ibland - det är mänskligt!

Du får vara "lat" - livet är till för att levas!

Sträck på Dej - Du är värd respekt!

Fortsätt att skratta och vara glad - det är så smittosamt! 


Marica - jag älskar Dej mer och mer för varje dag och kärlek har inga gränser!   


                   Nu "tassar" jag vidare i mitt o Lasses liv i "Vårt Paradis"


                                                  
 


  

Av Marica - 1 september 2012 20:30

För några dagar sedan frågade en bekant mej hur man kan hjälpa sin Pappa med alkoholproblem som han absolut inte vill erkänna och med en livssituation som inte är speciellt hälsosam vare sej för Pappans fysiska o psykiska hälsa eller för min bekants psykiska välmående.


                                                  
     

Mitt svar på den frågan blir nog att som nära anhörig kan du aldrig hjälpa fullt ut, du kan aldrig utkämpa striderna som faktiskt kommer när man gör sej av med ett missbruk, ditt hjärta brister när du ser hur din pappa lider o våndas.


Jag är inget proffs, jag har inte svar på alla frågor och har jag svar så är det inte säkert att det är rätt svar.

För jag tror att det finns lika många svar på varje fråga som det finns missbrukare.


Som anhörig så blir man ledsen, sviken, arg, förtvivlad, sur, lurad, bedragen osv.

Din pappa blir inte bara någon som är sjuk i ett missbruk, din pappa blir ju någon som gör dej illa oxå och dessutom så älskar du din pappa - det går inte att både bota din pappa och ditt eget sårade hjärta (tror jag).


Jag tror att din pappa behöver en riktig behandling av proffs och det kanske du oxå behöver, åtminstonde så behöver du lugn o ro, slippa att oroa dej för det som kan hända när en person är aktiv i sitt missbruk.

Som anhörig tror jag att det är viktigt att sätta ner foten, att inte acceptera mer, att visa tydligt att nu är det fanimej nog!

Mina anhöriga var tuffa, dom satte verkligen ner foten; Lasse sa att här bor du inte mer, min syster o andra i min närhet la helt enkelt på luren när jag ringde o var på fyllan, jag var inte välkommen när familjen hade sammankomster.

Fy fan vad ont det gjorde!! Men det är precis rätt, man måste få klart för sej att även om alkoholism är en sjukdom så är det inte okay att drälla runt i livet som en packad plåga!

Jag var så knäpp att jag satt där i min trista tvåa och hade Bacchus som enda vän, det var ju inte mitt fel att ingen ville vara med mej!!!

Då kom steg nr 2 som oxå var till 100% rätt, min syster fick in mej på ett behandlingshem, förstår ni hur ont det gjorde i henne att tvingas att ta det steget, oerhört modigt av henne!!!!


Men där fick jag hjälp som var anpassad utifrån mina behov av människor som jag inte hade någon känslomässig relation till, man kan inte ljuga eller manipulera för proffs, dom kan alla lögner och alla trista förklaringar har dom säkert hört en miljon gånger.


På ett  behandlingshem är man fast, där gäller det att antingen kapitulera - erkänna att man har problem och ta till sej all hjälp och behandling man kan få, eller så kan man stänga av och sitta av tiden med målet inställt på att supa vidare när tiden på behandlingen är över.


Jag tror inte på korta behandlingar, jag lärde mej av min KBT-teraupet att man måste skriva om sin "inre manual", och när man tänker efter så är det ett väldigt klokt uttryck!

Har men levt efter sina gamla, dåliga vanor länge så tar det väldigt lång tid att göra sej av med dom oxå, min tid på behandligshem blev fem månader. Det kan låta som lång tid, men det var den tiden jag verkligen behövde för att få nya bättre vanor.


Det finns ju många läror och metoder för att få människor ur ett missbruk, den som funkade på mej var KBT tillsammans med en tablett som tar bort det mentala suget.

Jag tror inte att jag skulle klara av att sitta och nysta i alla hemska situationer som mitt missbruk hade skapat, jag behövde få se framåt, se att det fanns något bortom all skit som jag hade skapat.

Jag fick lära känna mej själv, se vem jag egenligen var, mina nära fick lära känna mej igen och jag fick lära känna dom, och allting gjordes i en takt som jag inte kunde påverka - det fick ta tid!


Idag är jag oerhört tacksam för min LVM-tid, där fick jag bli Marica, kasta bort offerkofftan och lära mej att leva och ta hänsyn o ansvar, slänga bort all jävla bitterhet o agg och tänka med hjärta o hjärna istället!

På mitt LVM-hem så man sanningar som ingen anhörig skulle kunna säja till mej, dom var raka och gick inte på något skitsnack - dom var proffs!


Så mitt råd till dej och din pappa är; sök proffsig hjälp, skäms inte för att ta emot det som behövs och blir ni erbjudna en plats på ett LVM-hem eller någon annan heltidsbehandling så för guds skull tacka ja!

Det går inte fort, det är inte smärtfritt men det är så underbart när det är över!!

Lycka till och stor kram till Dej och Din Pappa!!!





Av Marica - 16 juli 2012 13:13

Ja, så är det - Jag ska bli ett Ego!!!  


För visst kan man vara ett snällt o omtänksamt Ego, så ska jag bli!


Jag är så jävla trött på att alltid ställa mej ett steg bakom, att inte hävda min rätt, att alltid vara den som tänker på andra före mej själv!


För det är fortfarande så att jag känner att jag är mindre värd för att jag har levt det livet jag har levt - min känsla!


Fortfarande är jag ingen att räkna med till 100%, finns det plats så finns det plats, finns det tid så finns det tid - min känsla!


Varför ska man respektera mej, jag är ju "alkis" - min känsla!


Finns det överhuvudtaget någon anledning att överraska eller glädja mej, jag är ju inte riktigt 100 - min känsla!


Jag går väl runt här på klotet för att serva andra - fortfarande min känsla!


Ja, just nu känns det så, jag känner att jag fortfarande är på nåder, ingen man behöver uppmärksamma, ingen man släpper sina verktyg för!

Det är min känsla, givetvis kommer den någonstans ifrån, MEN det är mitt eget ansvar att göra något åt den!

Jag är riktigt trött på att inte kunna vara en hel kvinna och det är bara jag som kan ändra på det!


Jag kräver inte öga för öga, tand för tand, men lite grann vill jag  ha tillbaka av den bortgivna vänligheten o omtanken!

Jag är en givare och jag älskar att ge bort, men som vilken normal kvinna som helst så vill jag ha lite tillbaks ibland!


Ibland skulle jag bara vilja ta ett gäng böcker, kaffeekokaren o en paket cigg, sen skulle jag fly ut i ingenstans o bara gömma mej o bara tänka på mej själv, det hade varit skönt en stund!


Jag är ingen resurs - jag hjälper gärna till om det behövs, men det skall vara när jag kan och när jag har lust - Jag tänker inte längre lägga mitt eget till sidan längre för att tillgodose andras behov!


Så därför ska jag bli ett ego, ett snällt och omtänksamt ego, MEN jag tänker sätta mej själv och min självkänsla främst!



Av Marica - 11 februari 2012 11:40

  Hej Kompisar!!

 

Så var jag där igen - frågan om vem som är alkoholist, nykter alkoholist, nynykter eller någon annan "fin"  titel.


Jag kan bara inte släppa frågan riktigt och häromkvällen kom den upp till diskussion igen.


Vi kan väl börja med att vara fullständigt överens om att fortfarande så är väldigt många i vårt samhälle så okunniga att dom inte tror/tycker att alkoholism eller andra beroenden är sjukdomar, eller hur?

Det är ju bara att ta sej i den berömda o uppslitna kragen och skärpa till sej - skitenkelt!


I somras fick jag besked om att jag är utom fara vad gäller min bröstcancer - jag är helt enkelt frisk från den, kul tycker jag!

MEN hur blev jag frisk?? Tog jag mej i kragen?? NÄ


Jag fick hjälp av medicinsk expertis (fint det lät då), jag blev opererad, jag fick medicin att äta, jag gick på undersökningar med jämna mellanrum och blev kollad.

Och det samma gäller munhålecancern - det skall gå visst antal år innan jag kan räkna mej som frisk från den oxå, det är alla överens om.


I sommar har jag varit nykter i 4 år, även detta med hjälp av medicinsk expertis. mediciner, terapi och kontroller.


Nu kommer vi till skillnaden.


Jag har haft bröstcancer, jag har haft munhålecancer, jag har haft bihåleinflammation, jag har haft maginfluensa

MEN

Jag har inte haft alkoholism, jag ÄR alkoholist om än en nykter sådan, detta förbannade ordvalet, klassificeringen, kalla det vad du vill lämnar mej ingen ro!


Jag blir lika förbannad varje gång jag diskuterar det, Jag ÄR Marica, jag ÄR snäll, jag ÄR glad, jag ÄR förälskad i min Lasse, jag ÄR moster, faster, syster, jag ÄR intelligent, jag ÄR en massa!!


Inte fan säjer jag att jag är en besvärsfri cancersjuk, va ???

Jag är fortfarande i riskzonen, det är man alltid om man har haft en tumörsjukdom!


Om du har brutit ditt ben ÄR du en person med ett benbrott, när du har tagit av gipset och lagt kryckorna så är ju faktiskt benet fortfarande lite skörare där - vad ÄR du då??

En skör benbrottare??


Nej, jag är inte stolt över allt i min dåtid, men någon gång måste väl jag oxå få lov att tvätta bort stämpeln som har suttit i min panna i åratal, eller??


En gång sa en "väldigt omtänksam" granne till mej att det finns ingen som anställer "en sån som dej" - jag vet vad han menade och det sved, det svider fortfarande, för han syftade inte på cancern eller maginfluensan eller min hårfärg - Nej, jag är ju alkoholist, alltså "EN SÅN"!!


Jag kan gå med på att man är nykter alkoholist om man fortfarande måste ta mediciner för att klara av sin sjukdom, nynykter är den som nyligen har tagit sej igenom en tuff behandling och är lite skör och osäker i sin nya roll.


Men så här anser jag att det är; om du är nykter utan mediciner, har varit nykter i flera år, kan ha alkohol hemma, vistas i sammanhang där det "sups", inte behöver lägga energi på att klara av att vara nykter - då är du fan ingen alkoholist längre iheller!

Jag vet att många inte håller med mej, men det är jag rätt van vid, så jag bryr mej inte!!


Jag ÄR Marica och det är jag stolt över att vara, jag älskar mitt liv och det tänker jag inte någon sliten gammal klyscha eller fördomsfulla "medmänniskor" förstöra!


Ha en lika underbar helg som jag tänker ha!!




Av Marica - 31 januari 2012 09:54

 


Väldigt ofta så får jag höra; Du som är så pigg varför är du egentligen sjukskriven?

Herregud vad du orkar med - det kan ju inte vara något fel på dej!

Du är SÅ präktig som gör en sån massa hemma!

Du kan vara lycklig som har tid att springa på gym - vi andra får minsann jobba......

Små "privata meddelande" på Facebook, typ skulle försäkringskassan se allt du gör så skulle dom bli vansinniga!

eller lite syrligt - jaja skryt du, vi andra får ju bara dåligt samvete av allt du orkar o kan!


   Jag blir så jävla trött, är det detta som kallas "jantelagen"? "svenska avundssjukan"?  


Ingen av dessa personer som kommenterar vad jag gör eller inte gör har en jävla aning om hur jag egenligen mår!

MEN, jag bestämde mej från dag ett att ta varje dag som en gåva, att inte ta något för givet - är det oxå fel??

Jag vägrar att gnälla, har jag behov av att beklaga mej så har jag mina kanaler för det, utåt sett vill jag vara positiv och det är jag för det mesta oxå!

Jag älskar mitt liv - för mej har det inte alltid varit självklart att vakna o känna mej älskad, eller vakna och må bra, så nu när jag gör det så vill jag gärna dela med mej och kanske smitta någon som har en dålig dag!

Jag vill inte använda min FB som en missnöjessida, och dom som verkigen känner mej kan nog sila, ofta skriver jag med självironi och ni ska veta att har jag en sån helg som jag nyss har haft, då jag orkar städa ordentligt och ändå vara pigg o glad, det är guld värt!


För vet ni;

När jag tittar på min kropp i spegeln så kan jag ibland bli så ledsen och det kan ta dagar att komma upp ur den svackan, jag har bara ett bröst, jag har en hals som är ful av ärr efter stygn och stålskador, jag har en mun som ser fördjävlig ut och som inte funkar så bra.

Och nu säjer många; ah, så farligt är det inte, nä det är lätt att säja om man inte behöver leva med det, om man slipper möta det varje morgon!

När jag ska iväg på något på morgonen så måste jag gå upp ca 2 timmar innan för att svullnaden i ansiktet ska i´hinna försvinna och "talet" komma igång - inte kul!

Jag kan inte ligga kvar isängen o dra mej när jag vaknar - varför? Jo för mina spottkörtlar producerar inte saliv, dom som producerar något gör det i slemform och det är inte behagligt att ha det i halsen, så där för är det rätt upp och "göra vid munnen"

Jag kommer aldrig mer att kunna slicka mej runt munnen, jag kan inte vissla - petiteser, nej inte om man blir fråntagen förmågan.

Jag har av cellgiftsbehandlingen fått tinitus och alla som har det vet att det kan vara ett helvete ibland!

Mina öron har dålig eller "konstig" känsel.

Från vänsterhanden där man tog till en ny munbotten känns det obehagligt bara där kommer en tröjärm på o gnider lite, det gör ont som fan när det är kallt och tummen domnar och lyder dåligt.

Jag drar mej för att gå ut när det är kallt för det gör så fruktansvärt ont i mitt ansikte.

Min kropp är faktiskt rätt sliten av alla operationer, strålning och givetvis av min tid som alkoholist.

Min kamp mot alkoholen tänker jag inte ens nämna, den var grym.


Och nu är det så att jag har inte skrivit detta för att någon ska tycka synd om mej, för det vill jag INTE!

MEN, alla ni som bryr er om hur andra människor sköter sitt liv - lägg av!!

Alla ni som dömer utan att veta - titta på dej själv!

Alla ni som tror att ni är perfekta och att inget av ovanstående skulle kunna hända er - Grattis!

Alla ni som anser att alkoholister är mindre vetande människor som inget kan - jag har IQ 117 !


Att jag skriver och är positiv i mötet med andra gör att jag får (oftast) positiv feedback OCH då mår jag bättre och kan stå ut med mina "skavanker" lättare!

Man kan alltid hitta något gott hos varje människa, alla behöver inte ha lika värderingar!

Värdera dina medmänniskor efter vem dom är inte vad dom gör!!


Summan av kardemumman; Har du inget gott att säja - Håll Käften!!  

Ha en bra dag och le ett vänigt leende mot dom du möter!!

Av Marica - 19 januari 2012 17:03

    Hej där kompisar!!


För en gångs skull behöver jag inte ursäkta mej för att jag inte har skrivit på evigheter - för det är ju inte så himla länge sedan jag plitade lite här!


Julen kom o gick, har aldrig varit med om en jul med så lite julstämmning som det var nu, det är nog så att det beror på vädret, snön behövs för att vi ska längta efter tomten, eller hur!

Jag hade en jättemysig jul ialla fall, jag var hos min syrra o hennes familj och Lasse var hos sin dotter o hennes familj. Det är en lösning som passar oss båda bra, visst skulle jag vilja fira med Lasse o visst vill han fira med mej, visst vill jag fira med hans dotter o det "gänget" och visst vill Lasse fira med syrran o hennes "gäng", men nu kan vi ju inte klona oss (tack o lov) och dessutom så finns det ju bara en julafton (ett tack o lov här oxå) så vi löser det så här.


Sen träffades vi alla hemma hos brorsan o hans fru på annandagen o spelade julklappsspelet, jag bara älskar det!!

Hämningslöst o totalt förblindad går jag in för att få ALLT och gärna lite till och nu är det ju så kul att syskonbarnen är så stora så att man kan jävlas med dom utan att dom börjar lipa och blir rädda för moster/faster!

Det är sant, jag vet inte om det är min vinnarskalle eller vad som triggas, men jag är i extas!!

För jag tror inte att jag är gamig eller prylgalen eller på något sätt missunnar dom andra, det är bara det att jag SKA VINNA!!

Micke, min bror, är nog lite så oxå, fast han gömmer sina saker o spelar oskyldig, men jag vet att där bor en liten liten djävul där!!

I år fick jag dessutom saker som jag verkligen använder, en fin ljuslykta och en fin "pläd" med "päls" på ena sidan, den tänkte jag ha framför brasan när det är kalla vinterkvällar!!??

Tji fick jag för den har våran underbara katt Nisse lagt beslag på!! Skulle jag försöka mej på att låna den så tittar han på mej med en blick som säjer;  Du, pysen lägg dej i garaget, filten är min!!!

Kan man annat än älska en sådan katt??


Och sen var det ju Gott Nytt År!! och det får vi hoppas att det blir - men jag har en känsla av att det kommer att bli ett bra år, förra året var segt tyckte jag, framför allt sommaren o hösten. Jag fick verkigen kämpa för att hålla humöret uppe.

Men nu är det nya tider o nya insattser!


Träningen har jag kommit igång rätt bra med tycker jag, Zumban startar inte förrän i slutet på månaden, men på lördag kör vi en chockstart i Landskrona, ZUMBAMARATON mellan

11-15, svägerskan och jag åker givetvis dit, men sen kan man ju inte veta riktigt hur vi kommer hem om det blir med ambulans eller vanlig bil, men det ska bli så skitroligt!


Och nu sitter ni o undrar hur jag kan ha rubriken "Nya rädslor"

  Och det ska jag försöka berätta;


Härom veckan pratade jag med min handläggare på försäkringskassan, en jättetrevlig tjej som jag har det största förtroendet för, och vi började prata om att det kanske är dags att jag börjar fundera på framtiden o vad jag vill syssla med i den så smått!
Helt rätt, jag behöver mer att bita i!!


Men vem vill ha mej????


Man kan börja sin arbetsrehabilitering med att via arbetsförmedlingen/försäkringskassan göra någon form av utredning under 3 månader som ska visa vad man kan??!!

Jag vet vad jag kan!!

Men vem vill ha mej??


Jag vet att jag är en väldigt duktig administratör och älskar att formulera meningar o texter. Jag har ett ordningssinne och en organisationsförmåga som är väldigt stort!

Men vem vill ha mej?


Jag är otroligt social och tror att jag är en person som kan sprida glädje o harmoni om jag trivs, jag älskar att få andra människor att må bra och känna sej omtyckta!

Men vem vill ha mej?


Jag skulle trivas till tusen att jobba med ungdomar, lyssna på dom, lära av dom och hjälpa dom! Men vem fan vill ha mej?


Häromdagen så var det en dam som sa till mej lite halvsnorkigt att det var lyx att kunna gå o träna på förmiddagen och sen ha resten av dagen/kvällen ledig!!

Jag erbjöd henne att vi kunde byta en vecka, då informerade hon mej om att jag hade ingen aning om hur tufft det är att jobba heltid och sköta ett hem!!!

Sånt får mej att bli rädd, jag tappar gnistan och framförallt mitt självförtroende dalar.

Är det någon som vet hur jag mår när jag går ur sängen? Är det någon som vet hur sliten min kropp är av all behandling? Är det någon som vet hur ledsen jag blir när jag tittar på mej själv och ser ärr både på kroppen och i själen?

Jag tror inte det!


Jag är så rädd för att ge mej ut i livet igen, jag vet att jag måste, jag längtar dit!

Men jag är så rädd för andra människors fördomar och okunskap!


Men nu ska jag laga middag och det vet jag att jag är jävligt bra på och i det fallet behöver jag inte undra vem som vill ha mej!

Lasse vill jättegärna ha mej som sin kock!!

Kram på er alla och ha det så bra som ni kan!!!


Av Marica - 13 december 2011 18:51

                                         Nu är det jul igen!!   


Det är inte riktigt klokt vad tiden går!!! Och tänk att vi blir inte en dag äldre trots detta!!!

Idag firar jag faktiskt 3,5 år som nykter, inget att fira längre kanske, men det blir trots allt en dag då jag tänker tillbaka väldigt mycket, var är alla goa tjejer som jag träffade på Lunden o Brunnslöv?


Jag har inte skrivit här sedan den 8 juni, taskig jag är, men det var en skitsommar, sen blev det en skithöst och nu är det en skitvinter!! Jag har så svårt att hitta inspiration när det är så jäkla trist väder - regn, blåst, regn, blåst....

Dom fjuttiga soldagarna vi hade i somras rusade jag ut och slet upp orgräs i panik, herregud , det var ju inte maskrosor som växte i gräsmattan - det var ALGER!!!


Jag har lyckats fylla 50 år, "jippi" Den dagen firades inte, jag gillar inte att fira att jag har blivit född, inte för att jag inte vill vara född, men egentligen så har jag ju inte gjort något för att fira denna dag, det är ju faktiskt mina föräldrar som gjort jobbet!


Som vanligt på sensommaren så hade vi vårat "tältmöte", i år var det utökat med goa Josephine, Kusin Johan och hans små gosemonster; Gustav och Love!!

Det är en rolig eftermiddagsfest och nu har det nog blivit en tradition vi inte vill vara utan nu.


Under hösten har jag gått på tryckkammarebehandlng i Helsingborg, detta för att mitt käkben skulle få bättre läkförmåga så att man kunde sätta in titanskruvar, och det kunde man, så nu sitter det 5 titanskruvar i min lilla käke

Där ska dom sitta o läka o bli hemmastadda i ca 6 månader och sen får dom sällskap av lite nya bissingar, behöver jag säja att det ska bli skönt?


Under hösten har jag verkligen kämpat för att hålla igång min träning, det har varit motigt, mest pga trötthet i samband med tryckkammaren, men skam den som ger sej!

Stället där jag tränar har flyttat till nya jättefina lokaler och fått helt nya redskap, det är skitroligt!

tänk när Izabela, min soc.tjej, var o hälsade på mej i Brunslöv och hon frågade om jag inte kunde tänka mej att börja träna när jag flyttade hem, jag sa nog nej, men jag tänkte - herregud, hur kan du tro att jag skulle kunna tänka mej att svettas kollektivt??!!  


Dessutom så har jag utökat självplågeriet lite med Zumba en kväll i veckan, det är så riktigt grymt roligt, för några år sedan, kanske för ett år sedan skulle jag ALDRIG kunna tänka mej att ställa mej bland 40 andra bybor och försöka vicka utmanande på höfterna, nu påstår jag inte att jag vickar utmanande ännu, MEN det är jag inte den enda som inte gör, vi är ett tappert gäng amatörer och vi har kul!  


Sen har jag dessutom börjad fuska lite med silversmide och det är verkligen bra för mej, jag kan sitta i timmar o fila på en silverbit eller såga till ringa till en länk, hjärnan är fri och jag ser strängt upptagen ut - gissa om det är meditativt och hjärnrensande?? Riktigt mysigt är det!

Dessutom så är det första gången sedan jag blev nykter som jag känner att jag är välkommen i ett sammanhang utanför familjen, det har jag kanske blivit tidigare, men jag har aldrig vågat lita på känslan, vilket jag idag gör!


Min senaste röntgen som jag gjorde för bara 14 dagar sedan visade att jag fortfarande är frisk, kan man få en bättre julklapp, NIX !!! Tack tomtedoktorn Jens!!


Det enda jag önskar mej nu är lite tänder, bättre tal och fred på jorden, inte för mycket begärt!!


Igårkväll tänkte jag på alla tonåringar, deras föräldrar och alla fantastiska människor därute som såg till att det skulle bli en drogfri Lucia, hoppas att det gick bra!

Det finns väl ingen kväll på hela året som det sups så in i helvete som Lucia och VARFÖR??

Det enda alkoholen och andra droger skapar är :

Helvete, pengabrist, utanförskap, ensamhet, olycka, ångest, beroende, våld, olycka..........

Jag skulle kunna fortsätta hela natten, men det tänker jag itne göra

För

Nu är det nog dags för den här gamla damen att dra sej tillbaka och försöka få lite sömn!

Jag ska försöka blogga lite oftare, men jag lovar inget, kanske kanske, för det är ett vldigt nyttigt sätt att få ur sej lite tankar på !!


Ha det helt underbart och stor kram på Er alla

Var rädda om varann, älska lite mer, bjud på ett leende - det är trots allt jul!!

Av Marica - 8 juni 2011 03:53

              Hej där!!                       



Ja, vad får man för 4 100:- ??

Man kan antingen köpa 23 boxar av en riktigt dåligt rödvin och skaffa sej 7 präktiga helgfyllor utan minnen o underbara upplevelser


eller


kan man köpa sej en resa till Marmaris i Turkiet och åka iväg o sola, bada o äta en massa god mat


eller


kan man köpa en helt underbar lyxkryssning till dom vackra Norska fjordarna i Bergen o Geiranger!!


Så är det och jag köpte både resa till Turkiet och en lyxkryssning!!

Dessutom så hade jag sparat ihop så att jag inte behövde snåla när jag var iväg.

Det är så viktigt för mej att jag betalar "lyx" med egna pengar, dels för min självkänsla och dels för relationer till vissa personer i våran omgivning


Jag vet fortfarande att det inte är helt enkelt att bara säja att jag skiter i vinet o tar resorna, det är jättesvårt, MEN kanske kan jag ge någon den där sista gnuttan av motivering till att ge fan i vinet eller vilken drog det nu handlar om.


Den 5 Maj åkte jag med Lasse, min syster o hennes man Dennis till Marmaris i Turkiet, det var så skitroligt o alla var verkligen avslappnade o på gott humör hela resan.

  

Vi bodde i varsin lägenhet på ett fantastiskt litet familjehotell där servicen var på topp o ägaren med familj alltid var på ett strålande humör.

Vissa dagar strosade vi på marknader tillsammans, andra gick var för sig, vi solade o slappade verkligen.

Varje kväll gick vi ut alla tillsammans o åt middag, varje kväll på något nytt ställe o nästan alltid lika gott. Vi gick i hamnen o tittade på alla jättebåtar som låg på rad.

Nästan varje kväll gick vi tillbaka till hotellet o satte oss i baren, som även fungerade som ägarfamiljens "vardagsrum", där satte vi oss o "kastade gris" ett par timmar. Vi var knappast tysta o lugna för även utan alkohol har jag en djävulsk vinnarinstinkt och den gör jag verkligen ingen hemlighet av!!


En kväll var vi på en verkligen "fin" resturang, dvs svindyr!! 

Syrran beställde vin till maten, men inte kom där något vi, när vi påpekade missen så kom dom genast in med fyra små drinkar till oss, ingen visste vad det var i glasen så experten fick stoppa ner nosen; det var två Amaretto o två Cointruo (felstavat?) Ingen drack sörjan.

Sista dagen åkte vi på heldagsutflykt innan hemresan, Vi var först på ett ställe där man badade i lera o i svavelbad.

Någon påstod att man blev 10 år yngre av dessa bad, gubbarna hoppade i, men inte fan hade det någon effekt, varken fysiskt eller psykiskt!!

Därefter åkte vi flodbåt därvi såg havsköldpaddor o fantastiksa gravplatser i  bergen.

  Flodbåten stannade vi en strand som var ca 100 meter bred och på andra sidan var det medelhavet, skithäftigt.

vi han med att sola o några badade ett par timmar innan det bar av till sista middagen o sen flyget hem!

  Här ser ni hotellet (nåja, skylten ialla fall) o delar av familjen som servade oss!


Väl hemma igen fick vi ett veckolångt besök av min underbara systerdotter, det var jättemysigt att få rå om henne under flera dagar, sen var det en vecka fylld med besök hos läkare o "tandfolk" och sen minsann var det hög tid att packa för nästa stapats.


Vi tog tåget till Köpenhamn o skulle gå ombord snabbt o smidigt, trodde vi!

Jag hade inte packat med passen!!!!!! Så det blev stopp vid incheckningen, när fan behövde man pass för att åka till Norge? Tack o lov hade vi kopior på pass, ID-kort o kreditkort så till slut fick vi kliva ombord o jag drog en lättnadens suck och jag kan lova er - den var både lång o djup!!


Hytterna var inte färdiga när vi kom ombord så vi startade med en av massor av måltider. Ombord fanns 2 000 passagerare o 750 besättningsmän, så det var allt annat än litet o familjärt!

Första kvällen ombord spelade vi lite på automaterna i casinot och jag kan verkligen förstå dom som fastnar i spelmissbruk, bara en till, ah en till då, bara för en 50-lapp till, det är inte lätt att sluta!!!

Dag 2 tillbringade vi på öppna havet och det gungade rätt så rejält, vi slog ihjäl dagen i ett utrymme som var som ett solarie med pooler o café, vi läste o sov middag.

På kvällen gick vi till fina matsalen o åt, där hade vi platser reserverade vi bord 79 kl 18.00 Klädseln skulle vara korrekt o inga linnen eller shorts var tillåtna, nänä, kniv o gaffel i rätt hand!!!

Till förrätt tog jag räksallad; 5 st räkstjärtar, några salladsblad, en citronklyfta, lite Rhode Islandsås i en skål o en bit bröd, mums!!

Varmrätten bestod av en Ravioli med räkfyllning, i en väldigt djup tallrik låg 5 raviolikuddar o såg väldigt ensamna ut, gott men väldigt lite!!

Efterrätten var chokladfondant - skitgott!!

Det var väldigt tydligt att dom ville att vi skulle lämna vårt bord så fort som möjligt så att man kunde duka om till nästa sittning, dit gick vi inte fler kvällar!

Dag 3 var vi i Bergen, inseglingen i fjorden var väldigt vacker o vi satt högt upp i en bar med panoramafönster från 05.30 o bara njöt av utsikten.

Vid 8-tiden la båten till och dagen tillbringades med att strosa runt i staden   Vi gick lite vilse, men fick på det sättet se delar av stan som kanske ingen annan besökte, vi gick på bryggen o tittade i små affärer o vi gick på fesketorget o kollade in "godis"   .

På eftermiddagen tog vi linbanan uppåt en bit i bergen o kollade in utsikten över fjorden - otroligt! Där avnjöt vi varsin kopp kaffe o delade på en liten bakelse - 150:-!!!!!

På kvällen gick vi på båtens "teater" o tittade på en show med luftakrobater o en illusionist, det var trevligt.

Dagen därpå seglade vi in i Geirangerfjorden - det var verkligen resans höjdpunkt!! Jag har fortfarande svårt att smälta att denna gigantiska båt kunde få plats där mellan bergsväggarna, det var så mäktigt!!      Båten kunde inte lägga till vid någon kaj, men det gjorde inget, för ombord fanns 10 småbåtar som hissades ner och som sedan tog oss in till byn. Byn bestod av 250 bofasta och denna dagen var vi två kryssare som var på besök så antalet turister var då ca 4000 pers, snacka om invasion!


På kvällen vände vi nosen mot danmark igen o ett och ett halv dygn senare gick vi av, då hade vi ätit massor, solat på däck, spelat i casinot, sett ABBA-show och en massa mer. Sista kvällen var det flaggparad, alla nationaliteter som arbetade ombord gick i parad o vinkade med sin flagga,69 nationer o 70 flaggor för sverige hade både med den blågula och en skånsk!! Det var väldigt fint att se det.

All personal ombord var otroligt vänliga o positiva, utan att för det verka fjäskiga.

Nåja, vi gick till våran utcheckningsplats kl 08.10 och kl 11.10 stod vi på gården hemma i Klippan - det kallar jag flyt med tåg inkl byte o lite väntetid i Hässleholm.


Men nu är vi hemma igen o skall förbli så resten av sommaren - man blir ju inte multimiljonär för att man slutar supa!! Inte på pengar ialla fall, men dom här två resorna har gjort mej väldigt rik på minnen och det bästa av allt - det är bara ljusa minnen!!!


Skapa flashcards