Alla inlägg under september 2012

Av Marica - 1 september 2012 20:30

För några dagar sedan frågade en bekant mej hur man kan hjälpa sin Pappa med alkoholproblem som han absolut inte vill erkänna och med en livssituation som inte är speciellt hälsosam vare sej för Pappans fysiska o psykiska hälsa eller för min bekants psykiska välmående.


                                                  
     

Mitt svar på den frågan blir nog att som nära anhörig kan du aldrig hjälpa fullt ut, du kan aldrig utkämpa striderna som faktiskt kommer när man gör sej av med ett missbruk, ditt hjärta brister när du ser hur din pappa lider o våndas.


Jag är inget proffs, jag har inte svar på alla frågor och har jag svar så är det inte säkert att det är rätt svar.

För jag tror att det finns lika många svar på varje fråga som det finns missbrukare.


Som anhörig så blir man ledsen, sviken, arg, förtvivlad, sur, lurad, bedragen osv.

Din pappa blir inte bara någon som är sjuk i ett missbruk, din pappa blir ju någon som gör dej illa oxå och dessutom så älskar du din pappa - det går inte att både bota din pappa och ditt eget sårade hjärta (tror jag).


Jag tror att din pappa behöver en riktig behandling av proffs och det kanske du oxå behöver, åtminstonde så behöver du lugn o ro, slippa att oroa dej för det som kan hända när en person är aktiv i sitt missbruk.

Som anhörig tror jag att det är viktigt att sätta ner foten, att inte acceptera mer, att visa tydligt att nu är det fanimej nog!

Mina anhöriga var tuffa, dom satte verkligen ner foten; Lasse sa att här bor du inte mer, min syster o andra i min närhet la helt enkelt på luren när jag ringde o var på fyllan, jag var inte välkommen när familjen hade sammankomster.

Fy fan vad ont det gjorde!! Men det är precis rätt, man måste få klart för sej att även om alkoholism är en sjukdom så är det inte okay att drälla runt i livet som en packad plåga!

Jag var så knäpp att jag satt där i min trista tvåa och hade Bacchus som enda vän, det var ju inte mitt fel att ingen ville vara med mej!!!

Då kom steg nr 2 som oxå var till 100% rätt, min syster fick in mej på ett behandlingshem, förstår ni hur ont det gjorde i henne att tvingas att ta det steget, oerhört modigt av henne!!!!


Men där fick jag hjälp som var anpassad utifrån mina behov av människor som jag inte hade någon känslomässig relation till, man kan inte ljuga eller manipulera för proffs, dom kan alla lögner och alla trista förklaringar har dom säkert hört en miljon gånger.


På ett  behandlingshem är man fast, där gäller det att antingen kapitulera - erkänna att man har problem och ta till sej all hjälp och behandling man kan få, eller så kan man stänga av och sitta av tiden med målet inställt på att supa vidare när tiden på behandlingen är över.


Jag tror inte på korta behandlingar, jag lärde mej av min KBT-teraupet att man måste skriva om sin "inre manual", och när man tänker efter så är det ett väldigt klokt uttryck!

Har men levt efter sina gamla, dåliga vanor länge så tar det väldigt lång tid att göra sej av med dom oxå, min tid på behandligshem blev fem månader. Det kan låta som lång tid, men det var den tiden jag verkligen behövde för att få nya bättre vanor.


Det finns ju många läror och metoder för att få människor ur ett missbruk, den som funkade på mej var KBT tillsammans med en tablett som tar bort det mentala suget.

Jag tror inte att jag skulle klara av att sitta och nysta i alla hemska situationer som mitt missbruk hade skapat, jag behövde få se framåt, se att det fanns något bortom all skit som jag hade skapat.

Jag fick lära känna mej själv, se vem jag egenligen var, mina nära fick lära känna mej igen och jag fick lära känna dom, och allting gjordes i en takt som jag inte kunde påverka - det fick ta tid!


Idag är jag oerhört tacksam för min LVM-tid, där fick jag bli Marica, kasta bort offerkofftan och lära mej att leva och ta hänsyn o ansvar, slänga bort all jävla bitterhet o agg och tänka med hjärta o hjärna istället!

På mitt LVM-hem så man sanningar som ingen anhörig skulle kunna säja till mej, dom var raka och gick inte på något skitsnack - dom var proffs!


Så mitt råd till dej och din pappa är; sök proffsig hjälp, skäms inte för att ta emot det som behövs och blir ni erbjudna en plats på ett LVM-hem eller någon annan heltidsbehandling så för guds skull tacka ja!

Det går inte fort, det är inte smärtfritt men det är så underbart när det är över!!

Lycka till och stor kram till Dej och Din Pappa!!!





Skapa flashcards